Lite smågodis om Paris

Jag är utpräglad kvällsmänniska och nattuggla, men vissa mornar är det värt mödan att lyda när väckarklockan ringer. Fotograferat från Pont des Arts några minuter efter soluppgången.

…och när man ändå är vaken och på plats kan man ju lika gärna vända sig om och ta en titt på tornet.

Den här gången gick jag uppför och inte nedför Rue des Eaux. Det var ett misstag.

En sån’ där gullighet man kan möta en helt vanlig dag, på en helt vanlig gata i Paris.

Avenue Marcel Proust är närmast sensationellt oansenlig. Men de här trapporna upp till Rue Raynouard är inte så tokiga att vandra nedför.

Färgmatchning vid Grand Palais.

Lite fakta om statyn av Napoleon på Vendômekolonnen…
Det vi ser idag är den fjärde Napoleon på denna plats. Den ursprungliga, utstyrd i toga och lagerkrans, restes av kejsaren själv. Den revs och smältes ner under den Bourbonska restaurationen. Den andra statyn, med Napoleon i uniform, med den klassiska hatten och handen instucken i uniformsjackan, restes av Louis-Philippe 1833. 1863 ersatte Napoleon III statyn med den som syns idag, återigen i toga. Men… hela kolonnen revs under pariskommunen 1871. Den återuppbyggdes och kröntes 1874 med en kopia av statyn rest av NIII.

1863, när Napoleon III bytte ut statyn på Vendômekolonnen, flyttades den befintliga statyn till Les Invalides stora borggård, på bilden kan den urskiljas i nischen under klockan.

Avdelningen sånt man inte upptäcker förrän man sitter vid datorn och framkallar bilderna…
Det här klocktornet finns vid Place de la Bourse, korsningen Rue Notre Dame des Victoires. Utsmyckningen ovanför urtavlan för onekligen tankarna till den tid då man placerade dasset i en utbyggnad från ytterväggen.

Det här är inte det mest extrema exemplet, men just den här kontrasten mellan gammalt och modernt, något radikalt annorlunda som skär av mot det harmoniskt uniforma, är något av det som gör Paris så fascinerande.

Ett kul klipp från Turgots karta från 1739. Jag hoppar över alla tidigare generationer av Louvren och går direkt till Louvren 2.4. Louis XIV bestämde sig för att slutföra den modernisering av palatset som startats av François I (och delvis genomförts av följande kungar – inte minst Henri IV:s långa galleri längs Seine) genom att bygga de norra och östra flyglarna runt cour carrée. Halvvägs genom projektet blev han mer intresserad av Versailles, de nya flyglarna fick inget tak. Som jag minns det, var det var först under Napoleon flyglarna fick sina tak. På kartan ser vi tydligt de taklösa flyglarna.

Ibland undrar man… Maskeradgäster? Eventvärdinnor? Ny sub-kultur? Eller bara en vanlig dag på Pont Royal?

I skrivande stund är det i början av februari och yrsnö med pinande kalla vindar viner runt husknuten hemmavid. Då är det med saknad man minns de där soliga oktoberdagarna i Paris. Helglediga parisare flockades på fälten vid Les Invalides och dessa damer passade på att synkronisera sina danssteg. Bilden tagen 30 oktober 2016.

Louvrepyramiden inifrån…

Hemma på småländska höglandet kommer veckorna runt månadsskiftet jan/feb 2026 att leva kvar i minnet för de isande kalla vindarna som bara fortsatte och fortsatte. Här är Medicifontänen under en betydligt behagligare årstid.

Place de Grève och Hôtel de Ville ca 1640. Den här generationen av Hôtel de Ville började uppföras på 1530-talet, men det här har varit platsen för staden Paris administrativa högkvarter sedan 1357. Stranden var en viktig avlastningsplats för varor till staden. Place de Grève blev under medeltiden samlingsplats för arbetssökande och tjänade också som avrättningsplats med galge och skampåle. Det var här giljotinen debuterade.
Tavlan hänger på Musée Carnavalet.

Djupt saknad. Jag har aldrig fått så bra Confit de Canard som på Ambassade de Sud-Oest, Avenue de la Bourdonnais. Det var i ett tillstånd närmast att jämföra med sorg jag tog farväl av kocken och madame när de för många år sedan pensionerade sig och flyttade hem.
Jag letar fortfarande efter ett lika frasigt skinn.

I Parc Monceau finns en minnestavla över historiens första fallskärmshopp vilket 22 oktober 1797 utfördes därstädes. André-Jacques Garnerin släppte då, från 1000 meters höjd, loss från den ballong som fört honom upp i skyn. Hans korgförsedda skärm vinglade betänkligt under nedfärden, men han landade välbehållen.

Wallacefontän vid Saint-Paul. Dessa fontäner skänktes av en stenrik engelsk filantrop, Sir Richard Wallace. Efter det fransk-tyska krigets och pariskommunens fasor, tyckte han synd om parisarna, speciellt de som blivit hemlösa och inte hade tillgång till färskt dricksvatten. Det finns 107 fontäner spridda över staden.

Att hitta god glass i Paris är hyfsat enkelt. Berthillon har varit med ett tag och är fortfarande bland de bästa. Den här bilden ger även en uppfattning om hur man klädde och friserade sig 1993.

En till från arkivet. Pont Alexandre III i slutet av november 1992. Gårdagens estetik vid design av bilmodeller. Hur modet gestaltade sig är kanske lite svårare att se på den här bilden.

Det här huset på 51 Rue de Montmorency anses vara det äldsta i Paris. Huset ägdes av Nicolas Flamel men han själv bodde aldrig där. Flamel har blivit ryktbar som alkemist, inte minst genom böckerna och filmerna om Harry Potter, men det finns inga historiska belägg för att han någonsin sysslade med alkemi och ryktet därom uppstod först efter hans död. Däremot vet man att han var verksam som skrivare och hade framgång som manuskriptförsäljare (detta var innan Gutenberg). Mot slutet av sitt liv blev han en generös filantrop. Detta hus lär han ha upplåtit som bostad åt hemlösa.

Dessa medeltida hus i Maris tros kunna spåras ända till 1300-talet. Bortsett från att husen är väldigt gamla, känner jag tyvärr inte till några saftiga detaljer runt deras historia.

Arkitekten Jules Lavirotte är mest känd för 29 Avenue Rapp, en ren orgie i Art Noveau. Han bodde i det här huset på Square Rapp. Inte så tokigt de heller. (Mer om 29:an här.)

Väggen intill arkitekten Lavirottes bostad. Bakom ryggen har man en fin utsikt mot Eiffeltornet…

Notre Dame före branden. Den här lilla parken bakom kyrkan brukar i allmänhet inte vara överfylld av turister. Man kan äta sin lunchbaguette i relativt ostörd ro.
Efter lunchen kan man fortsätta längre ut på den östra udden och besöka minnesplatsen över de som deporterades under ockupationen 1940-44. Det är ett besök som berör, men en epok som inte får falla i glömska.

Oavsett årstid, ett av de viktigaste råden inför en Parisresa är att ha bekväma promenadskor. Det blir många steg på en dag. Det kan också bli varmt om fötterna… (Sedan kan folk ha olika preferenser, vilket också ska respekteras.)

Att vara ute i mycket god tid för att få en bra plats på Champ de Mars inför 14 juli-fyrverkerierna – det räcker inte.

Om man skulle vara tvungen att bo i Paris, med utsikt över Triumfbågen, och hade rejält uppumpade finansiella muskler – då skulle den här takvåningen vara helt OK.

Litet aprilregn på Place du Tertre 1994.

Inget särskilt med den här bilden, jag tycker bara det är lite gulligt.

Allt är inte guld och gröna skogar, även Paris kan bjuda på besvikelser. Som 2016 när Tänkaren var under uppfräschning.

Varför?

Instagrammare i arbete vid Louvren 2017.

En bild där man är lika bred som Champs-Élysées vittnar onekligen om lite mer originalitet än att nå upp till spetsen på Louvrens pyramid.

Om nu någon, till äventyrs, hade tänkt ta en simtur i fontänen i Jardin du Palais Royal, är det dags att tänka om.

Ett tidsdokument från en svunnen era (december 1992), då det ännu inte fanns någon Salvador Dali på väggen vid Fontaine Stravinsky.

Den här statyn av Louis XIV var den enda kungastatyn i Paris som inte förstördes under revolutionen. Den står på en innergård till Musée Carnavalet, Paris stadsmuseum. Rekommenderas starkt.

Den här statyn av Charlemagne står utanför Notre Dame. Den enda gång han besökte Paris var för att inviga Saint-Denis 775. Jämför man med någorlunda samtida avbildningar, slås man av hur föga porträttlik statyn är. Det långa håret t.ex. skulle passat bättre för en av merovingerna.

Servicen på parisiska restauranger är, trots ryktet om motsatsen, ytterst professionell. Upplevelser som denna, hör definitivt till undantagen.

En scen som inte var helt ovanlig 2016 när den här bilden togs.

Église Saint-Louis-en-l’Île på just Île Saint-Louis. Det ursprungliga tornet förstördes i en storm 1740. För att missödet inte skulle upprepas gjorde man hål i ersättaren för minska vindfånget.
Observera även urtavlans smarta placering, man kan lätt se tiden från långt avstånd på Rue Saint-Louis en l’Île.

Charles V:s klocka i Tour de l’Horloge var Paris första i det offentliga rummet. Den har suttit där sedan 1370. Ska vi vara lite småaktiga, bör nämnas att redan något år innan, fanns det en liknande klocka vid Chateau de Vincennes – men den finns inte bevarad.

Jag blev väldigt förvånad när jag 2016 fick se en vattensköldpadda vid stranden till en av dammarna intill Eiffeltornet. Tydligen är det inte så unikt, jag har därefter sett fler vid andra dammar i staden. Den här hade iallafall en kompis.

Ska man besöka Montmartre är Abbesses metrostation inget dumt alternativ, men om hissen är trasig blir det många trappsteg de 36 metrarna till ytan.

Visst ser han lite behärskad ut, den där Louis XIII där han rider staty på Place des Vosges. Son till Henri IV – en av de främsta franska kungarna i historien – och far till den legendariske solkungen Louis XIV. Själv är han mest känd som bifigur i De tre musketörerna.
Det är sådana tankar som kan få en att börja fundera…

Du kan läsa mer om Place des Vosges här.

Alla scener i Amelie är inte filmade i Montmartre…
När hon kastar smörgås i Canal Saint-Martin sitter hon på slussporten intill den norra infarten till kanalens tunnel.

Och så en egen bild på samma slussport.

Sacré-Cœur klockan 06:45 en söndag tidigt i juni.

Samma vy vid lunchtid dagen efter.

Djurens konung som väktare vid Saint-Sulpice.
Fontänen kröns av fyra präststatyer. Eftersom de inte syns på bilden, får de sitta i fred utan vidare kommentarer.

När jag kämpat med att klippa min egen häck, avundas jag trädraden längs Champ de Mars.

Vi har kejsar Napoleon I att tacka för Rue de Rivoli. Napoleon genomförde flera byggprojekt som satte sin prägel på staden Paris. Det viktigaste var nog hur han säkrade dricksvattenförsörjningen genom bygget av det ingenjörsmässiga mästerverket Canal de l’Ourcq.

Men begränsar vi oss till området runt Louvren byggde han till Palais des Tuileries (där han hade sitt residens även om han föredrog Château de Fontainebleau), uppförde den ”lilla” triumfbågen Arc de Triomphe du Carrousel samt byggde det norra galleriet upp från Tuileripalatset (det södra galleriet längs Seine hade långt tidigare uppförts av Henri IV).
Området mellan dagens pyramid och den lilla triumfbågen kunde närmast liknas vid en kåkstad, vilken röjdes bort inför Napoleons byggprojekt.
Som kronan på verket anlades paradgatan Rue de Rivoli längs Jardin des Tuileries och Louvren. Senare förlängning mot Maraiskvarteren genomfördes av hans efterkommande.

Om någon följde OS-tävlingarna i Judo, kanske statyn av fältmarskalk Joffre känns bekant. Den byggdes in i den tillfälliga ersättaren för Grand Palais under renoveringen. Judotävlingarna under OS hölls i just Grand Palais Éphémère, med läktare runt statyn.

Grand Palais, det ordinarie. Dock något skymd av den kanske vackraste bron i Paris, Pont Alexandre III.

När Owen Wilson satt på kyrktrappan i Midnight in Paris, såg han bilen komma körande uppför den här backen, Rue de la Montagne Sainte Geneviève.

I korsningen Rue Saint-Martin / Rue du Cloître Saint-Merri hittar man Le Socle, en plats för tillfälliga konstinstallationer.

En äkta Picasso på Square Laurent Prache – den lilla parken precis norr om Saint-Germain-des-Prés.

Le Procope, öppnat 1686, sägs vara det café i hela världen som längst varit i kontinuerlig drift. Varken längst eller kontinuerlig stämmer dock. Men det är inte desto mindre värt ett besök, framför allt för inredningen. Jag har bara varit där två gånger, maten är på normalnivå och har inte gjort mig besviken.

La procope ligger på 13 Rue de l’Ancienne Comédie. Efter besöket rekommenderas sorti genom den bakre utgången, då man kommer ut på den charmiga Cour du Commerce Saint-André. Med fördel viker man där av till vänster.

När man besöker Église Saint-Eustache, får man inte missa charkuteristernas kapell med detta imponerande fönster. Högst upp intill Paris stadsvapen, ser vi charkuteristskråets vapensköld med en gris och tre korvar.

Mosaik i la Grande Mosquée.

Så här kunde det se ut i Marais för ganska precis tio år sedan.

Den bleka februarisolen når inte längre ner till vänstra stranden nära Pont de l’Alma denna söndag 2019. Det hindrar dock ej familjen i bakgrunden att avnjuta en tidig middag vid campingbordet (zooma in). Picknickande som konstform.

När församlingen behöver påminnas om att predikan faktiskt inte var så lång som den verkade. Interiör från Saint-Germain l’Auxerrois.

Kom till Paris sa dom. Himmelriket för en duva sa dom. Turisterna köper alltid mer bröd än de äter upp, sa dom. Croissanter och Pain au Chocolat, mums sa dom.
Smöret i Croissanterna, mitt kolesterolvärde är en katastrof. Och all choklad de har i bröden… jag skulle vilja vakna upp en morgon utan att vara lös i magen – men nu flyger jag till en staty för min egen lilla hämnd…

Paris har många härliga gatunamn. Det här är en av mina favoriter.

Med tanke på det något eftersatta underhållet, var den här också rolig – ända tills dottern försynt påpekade att sedan stavas depuis…

När det blir långtråkigt att bara koppla av, eller rasta hunden, i Jardin du Luxembourg, kan man alltid titta på statyerna. Den här isterbuken är nog min favorit.

Som sagt, glöm inte att titta uppåt när du promenerar i Paris.

Fotograferat bakom Centre Pompidou in mot Rue Pierre au Lard.

Mannen till häst är Étienne Marcel. I mitten av 1350-talet utsågs han till provost, den högste talesmannen för Paris borgerskap gentemot kronan. (Den siste provosten sköts 1789 och ersattes med en borgmästare.) Befolkningen efterlyste reformer, Étienne ställde sig i spetsen för ett uppror mot kronprinsen (kungen satt fängslad i England, så det var inte mycket lönt att göra uppror mot honom), och var initialt lyckosam med ett brett folkligt stöd. Provosten hade dock mer långtgående ambitioner än så. Han började spela under täcket med rikets fiender som Navarra, England och ett pågående bondeuppror. Hans anhängare tyckte att detta vara att överskrida sitt mandat, de vände sig emot honom och mördade honom när han försökte fly staden. Nu rider han staty mellan Hôtel de Ville och Seinestranden. Mellan statyn och Hôtel de Ville hittar vi den oftast förbisedda lilla trädgården Jardin des Combattants de la Nueve.

1992-11-27 Fotograferade jag fyra båtar från Pont Alexandre III

2025-06-03 Fotograferade jag samma fyra båtar från samma position.

Som många nog vet, var det strid mellan England och Frankrike om var nollmeridianen skulle dras. Greenwich gick segrande ur den kampen och blev referensen för tid och navigering. I nederkanten på bilden från Louvren är det en sten med en rund metallplatta (du kanske behöver zooma in lite…). Plattan har texten ARAGO. I Paris hittar man många sådana här plattor i marken. Plattorna markerar den franska meridian som aldrig blev internationellt erkänd nollmeridian. Just den här plattan hittar man något tiotal meter från Louvrens pyramid.

Det där med den franska nollmeridianen gick ju sådär…
Då vann ett annat franskt påfund ett mer allmänt gillande. När metern efter revolutionen skulle lanseras som gällande längdmått, placerades lokala referensmetrar där handlare och allmänhet skulle kunna ensa sina måttstockar. Alla vet ju hur det gick med metern därefter.
Just den här metern hittar man på Place Vendôme.

När matchförberedelserna inskränker sig till att hänga upp jacka eller kavaj på tillhandahållen galge… Det är att bedriva idrott under värdiga former.
Jardin du Luxembourg 2016.

Inför invasionen – trappan nedanför Sacré-Cœur klockan sju på morgonen. 2025.

Den svarta svanens solo i Parc Montsouris 2025.

Exotisk besökare i Jardin du Luxembourg – en papegoja landar bland duvorna. 2025.

Runt Place de la Concorde finns åtta kvinnostatyer som symboliserar var sin fransk stad. Den här dagen tog jag mig äntligen tid att fotografera dem allihop.
Jag är definitivt ingen vapenromantiker, men… en fransyska med egen kanon, och tre duvor, det måste man ju bara älska! 2025.

I väntan på tåget tar man med fördel en frukost på Le Train Bleu. 2025.

En generös attityd jag verkligen kan känna sympati för. Rue du Cardinal Lemoine 2025.

Även en sfinx kan behöva lite skin care. Hôtel de Sully 2025.

Den här bilden från min första Parisresa i december -92 representerade väldigt mycket av det jag hade förväntat mig av staden.

Jag har inget till övers för paparazzis, men när en legendarisk aktris passerar på floden, kan inte ens jag låta bli att plåta…

Som turist i Paris känner jag ingen hemlängtan, däremot är det lite kul när man stöter på något med Sverige-koppling, som här i Saint-Germain-des-Prés.
De flesta känner nog till Sigismund, Gustav Vasas sonson som blev borttvingad från Sveriges tron. Det var inte så synd om Sigismund, han kunde ju trösta sig med att han redan var kung i Polen, och förblev det ganska länge, nästan 45 år. Den ståtliga graven på bilden finns i Saint-Germain-des-Prés i Paris. Där vilar delar av Johan II Kasimir, Sigismunds son, även han kung i Polen (och försökte dessutom göra anspråk på den svenska tronen) men inte lika lyckosam. Johan Kasimir tvingades abdikera (även han) och slutade sitt liv som abbot i Paris (han var f.ö. kardinal redan innan han blev kung). Hans hjärta är begravt i Paris, resten av honom är begravt i Kraków. Undrar hur han ser på det ödet, speciellt som hans syssling Kristina, som också abdikerade, ligger – hela hon – i Peterskyrkan i Rom. Olika falla ödets lotter.

Den som har sett Robert Altmans Prêt-à-Porter (inte hans bästa film men kul för den som gillar Paris) noterade säkert ett återkommande gag; folk som står och skrapar skosulorna mot marken för att bli av med den hundspillning man just trampat i. När jag var i Paris de första gångerna i början av 90-talet var detta en påtaglig realitet. Hundarna var inte kopplade, de sprang omkring i staden som de ville (dags för ytterligare en filmreferens, tänk hundarna i Tatis Mon Oncle). Följden var att vart man än gick, måste man hela tiden snegla ner mot trottoaren för att undvika minerad mark. Bokstavligen.
När jag började resa till Paris igen för ca tio år sedan, hade det hänt något. Hundarna var kopplade och man kunde t.o.m. se hundägare plocka upp den hög Fido just lämnat på marken. Små svarta plastpåsar är en fiffig sak.
Gatorna är dock inte helt fria från hundexkrement, men det är en oerhörd skillnad mot förr. Även ouppmärksam, skall det till ett avsevärt mått av otur för att råka ut för det som tidigare var närmast oundvikligt – nämligen nedsölade skosulor.
Med detta serverar jag en bild på en av alla de vovvar jag stött på i Paris.

Liten historisk godbit… Texas hörde till Mexico, men förklarade sig självständigt 1836 då Republiken Texas utropades. Frankrike var först att erkänna den nya republiken.
Om ni står utanför Louis Vuitton, på den lilla snutten av Place Vendôme som är gata innan den övergår i Rue de Castiglione, och zoomar in på relieftexten på byggnaden mittemot, kan ni läsa att Republiken Texas hade sin ambassad i den fotograferade byggnaden.
När Texas 1845 blev en delstat i USA, avvecklades republiken.

En skön siesta på taket en solig onsdag i början av maj 1993 (zooma in). Fotograferat från Triumfbågen.