Ett eventuellt släktkalas hos Blanche de Castille hade varit något för veckopressen att skriva om. Dåtidens superkändisar överallt. Morbröderna Richard Lejonhjärta och John (ja, just den), mormor Éléonore d’Aquitaine, svärfar Philippe Auguste (han med stadsmuren) och sonen den blivande Louis IX sedermera helgonförklarad som Saint Louis. Mor till elva, eller möjligen tretton barn, källorna är inte helt överens (men det var inte mer än ett halvdussin som nådde vuxen ålder). Men att tro att detta var en blid, undergiven och starstruck liten kvinna är att bedra sig. Grundligt.
Nu när släktskapen är redovisade kan vi böja med att berätta att Blanche föddes 1188 som dotter till den kastilianske kungen Alfonso VIII och hans hustru, den engelska prinsessan Eleanor. Vi vet inte så mycket om hennes barndom annat än att hon vid tolv års ålder gifte sig med den jämnårige franske tronföljaren Louis (blivande VIII). Egentligen var det hennes syster Urraca som var trolovad med Louis (kontrakterat i fredsavtal mellan tidigare nämnda morbror John och Philippe Auguste), men när den då nästan åttioåriga Éléonore d’Aquitaine (som rest till Kastilien för att föra Urraca till Frankrike) fick träffa de båda systrarna, bestämde hon att Blanche skulle passa bättre som fransk drottning. (Urraca fick nöja sig med att bli drottning av Portugal istället.) Bröllopet gick av stapeln i Normandie i maj 1200. Normandie löd då formellt under den engelske kungen, de kunde inte gifta sig på rent fransk mark eftersom Frankrike låg under bannlysning av påven. Dock en lägre grad av bannlysning. Anledningen var att påven på det sättet ville tvinga Philippe Auguste att ta tillbaka sin förskjutna hustru, Ingeborg av Danmark. Sådana tider…
Det unga paret fick sitt första barn 1205. Louis blev kung 1223, men hade dessförinnan faktiskt blivit erbjuden den engelska kronan, vilket helt var Blanches förtjänst. Morbror John var, som kanske är bekant, ingen särskilt lyckosam kung av England. Han förlorade de engelska besittningarna i Frankrike, han var i mångårig konflikt med påven och likaså med sina egna baroner. 1215 blev det öppet uppror mot John, baronerna såg sig om efter en ny kung och med Blanche som barnbarn till Henry II gick budet till Louis. Det hela rann ut i sanden när John dog 1216, då lojaliteterna skiftade över till förmån för Johns minderårige son. Louis fortsatte dock att hävda sin rätt till den engelska kronan, den enda som stöttade honom var Blanche – Philippe August vägrade att ha med saken att göra. Blanche lyckades skaka fram pengar till en flotta och en armé för att erövra England, men de blev båda besegrade.
Men åter till 1223. Louis VIII blev kung, men det blev en kort regeringstid för honom, han dog i dysenteri redan 1226. Sonen Louis IX blev nu kung med Blanche som regent tills sonen blev myndig. Frankrike hade en kung, men de områden han själv behärskade var betydligt mindre än vad som ryms inom dagens gränser. Andra områden var antingen autonoma kungadömen eller hertigdömen som i det närmaste var egna vasallstater. Egna behärskade områden säkrade statsinkomster och kunde, i bästa fall borga för viss stabilitet. Det var därför viktigt att säkra vasallernas lojalitet. Louis kröntes därför snabbt, och som brukligt, i Reims bara en månad efter faderns död. Kröningen hade ett viktigt symbolvärde, inte minst därför att vasallerna här fick svära trohetsed, i vissa fall under hård press, eller med mutor i form av landområden, från Blanche. Med en omyndig kung, och i en situation där fadern ännu inte hade hunnit kväsa uppstudsiga baroner, var detta av betydande vikt. Men… alla erkände inte kröningen av den unge kungen. Uppror och rovjakt på värdefull mark stod för dörren.
Blanche, med stöd av påven och hertigen av Champagne, organiserade en ny armé, vars blotta existens dämpade oron för en tid. Samma mönster upprepades ett par gånger, men 1229 tvingades Blanche gå till attack. Försöket lyckades, upprorsmakarna tvingades erkänna den nya kungen. Upprorsflamman började dock spira igen året efter i samband med att Henry III av England försökte invadera Frankrike. Utan att ha vunnit särskilt mycket, utan tvärtom förlorat både ekonomiskt och i prestige, drog han sig tillbaka 1234. Louis satt nu betydligt säkrare i sadeln tack vare modern, vilken allt framgent kom att utövade stort inflytande på honom. Hon var sonens rådgivare i, stort sett, alla frågor, exempelvis valde hon ut en lämplig hustru, Marguerite de Provence, en erkänd skönhet (mer om henne i kommande avsnitt). Denna egenskap grumlade relationen till svärdottern. Blanche, som tidigare hade betraktats som hovets verkliga skönhet, ville ha sonen och hovet under kontroll. Att någon annan drog till sig uppmärksamheten var inte populärt, så Blanche försökte hålla Louis och Marguerite separerade så mycket som möjligt – utom nattetid.
Paris hade fått en judisk population redan under den romerska epoken. De var väl etablerade främst som handelsmän i staden. Antisemitism var ingen unik företeelse i staden, men samtidigt med den framväxande franska inkvisitionen blev det allt värre. Kungen Louis IX var hängiven antisemit, men dämpades av sin mor som tog den judiska befolkningen under sitt beskydd. Louis kan nog egentligen beskrivas som en kristen fanatiker. Trots Blanches skarpa avrådan, samlade han en flotta med 300 skepp och 15 000 man som 1248 seglade ut från Aigues-Mortes på det sjunde korståget. Han utsåg modern till regent i sin frånvaro. Korståget blev en katastrof och Louis blev tillfångatagen 1250. Tidigare hårt ansträngd av att finansiera och bemanna sonens äventyr, var Blanche nu tvungen att skaka fram en lösensumma. Det lyckades till slut, men Louis valde att stanna kvar i Palestina några år innan han kom hem igen. Under tiden hann han bli moderlös. Blanche avled 1252 efter en tids sjukdom. Till skillnad mot många andra drottningar, och maken, begravdes hon inte i Saint-Denis. Hennes grav stod att finna i ett kloster hon själv grundat i Maubisson.