Trots att jag ur ett religiöst perspektiv väl närmast, något generöst, kan betraktas som agnostiker, finner jag stort nöje i att besöka kyrkor. Kyrkor är något som i allmänhet byggs för att vara länge. De utgör därför ett ofta intressant minnesmärke över dåtidens konstnärliga och arkitektoniska trender. Så nu till ämnet…
När man beundrar fontänen på Place Igor Stravinsky, kanske man – eller troligen inte – lägger märke till en brungråmurrig byggnad med svartnade fönsterrutor. Muralmålningen av Salvador Dali utgör ett betydligt påtagligare blickfång. Det kan vara först när man skådar mot skyn, man inser att det är en kyrka, Église Saint-Merry. Själva byggnaden är i sig själv närmast en anakronism. Uppförd i gotisk stil under den begynnande renässansen, vilket möjligen kan förklaras av att den började byggas innan François I besteg tronen.
Går man runt hörnet till Rue Saint-Martin möts man av en imponerande typiskt gotisk entré.
Invändigt är kyrkan tämligen förfallen, vilket är tragiskt. (Att den under revolutionsåren användes som salpeterfabrik var nog inte konserverande.)
Med samma kärleksfulla renovering som unnats andra kyrkor i staden, skulle Saint-Merry vara en liten juvel. Detta dock sagt utan att klassa Saint-Merry som ointressant i sitt nuvarande skick. Kyrkan rymmer många konstverk från 1600- till 1800-tal. Konstfärdigt utformade ribbade valv och ”tack vare” det förfallna skicket, en tydlig bild av hur taket murades mellan de bärande ribbvalven.
Det som verkligen fångade mitt öga är dock en modern Kristusstaty av Pierre de Grauw. En staty som till mig talar betydligt starkare än t.ex. den gyllene Kristusstatyn i Sacré-Cœur. Saint-Merry är kanske inte värd en egen resa, men råkar ni ändå passera kyrkan, rekommenderar jag er att stiga in.
