Fédor Hoffbauer satt på Louvrens tak när han 1588 målade byggandet av Pont Neuf. Bron började byggas redan 1578, men bygget avstannade och det var först under Henri IV det slutfördes – som ett av kungens många byggprojekt. På tavlan ser vi några av de gamla träbroarna över Seine. Pont Neuf var den första stenbron, och är därför, namnet till trots, den äldsta bevarade av Paris broar. Det var också den första bron som inte fick bebyggas. Zoomar man in lite så ser man trähusbebyggelsen på de andra broarna.
Där Place Dauphine byggdes ett par decennier senare, fanns vid den här tiden en vik in från Seine.
Den här reproduktionen av Hoffbauers tavla hittar man på en vägg i Crypte Archéologique de l’İle de la Cité. Originalet ingår i Musée Carnavalets samlingar.
Henri IV, som rider staty på Pont Neuf, är utan tvekan en av Frankrikes främsta kungar någonsin. Men…
Ska man bedöma honom efter nutida moraliska måttstockar, skulle han idag, i bästa fall, kallas för sexmissbrukare. Han var beryktad för sina kvinnohistorier. Hans favoritplats för dessa aktiviteter lär ha varit den lilla landtungan väster om Pont Neuf, med pilträdet längst ute på spetsen. Där hittar vi idag Square du Vert-Galant, namngivet efter Henris smeknamn.
Längs hela Pont Neuf hittar vi flera hundra groteska skulpterade ansikten. Dessa föreställer olika mytologiska gestalter som ska skrämma bort alla onda makter. En annan populär tolkning är att ansiktena är karikatyrer av de bedragna äkta män Henri IV lämnade i sina spår. Denna senare tolkning är nog egentligen att hänföra till kategorin vandringssägen, men jag vet vilken version jag föredrar.
Just denna lilla landtunga (då troligen en egen liten ö) var långt tidigare platsen för hemska scener. Filip IV (kung 1285-1314) gjorde mycket dels för att stärka den franska kungamakten genom att centralisera administrationen, dels för att utveckla Paris som stad. Bland annat byggde han ut det dåvarande Palais de Cité – av vilket idag bara återstår delar av Conciergeriet och Sainte-Chapelle (som byggdes redan före Filips tid) – och anlade Paris första kaj. Allt det här kostade så Filip blev rejält skuldsatt. Han försökte beskatta kyrkan, vilket ådrog sig påven Bonifacius VIII vrede, varpå Filip försökte fängsla denne. Bonifacius dog 1303, hans efterträdare blev kortlivad och sedan kom en Fransk påve, Clemens V. Clemens måste nog betraktas som tämligen korrumperad, inte bara för att han flyttade sitt säte till Avignon.
Hursomhelst, Filip var hårt skuldsatt till framför allt lombardiska och judiska köpmän samt tempelriddarna (ja, Arn) som då hade sitt högkvarter och sin huvudsakliga styrka utanför Paris.
Lombarder och judar fördrevs från Frankrike, deras egendomar beslagtogs. Tempelriddarna var lite knepigare att göra sig av med, men med stöd av en korrupt påve som 1307 gav order om att tempelriddarna skulle fängslas, trodde Filip att saken var klar. Den siste stormästaren för tempelriddarna brändes på bål 1314, en minnestavla över detta återfinns på bron vettande mot Square du Vert-Galant, den plats där bålet hölls. Stormästaren, Jacques de Molay, utslungade på bålet ett förbannelse över såväl Filip IV och Clemens V och deras efterkommande. Faktum är att både kungen och påven var döda inom ett år. Samtliga Filips söner blev kortlivade utan att efterlämna några ättlingar, och så var huset Capets saga all.
Historien saknar dock ej viss ironi. Den som hade mandat att bestämma över tempelriddarnas tillgångar var just påven Clemens, som i ett tillfälligt anfall av kurage beslutade att överföra allt till en annan orden, inte till den franske kungen.