Gå längs vägen från huvudingången på Père Lachaise, vik höger runt det som ser ut som en kontorsbyggnad och fortsätt några tiotal meter. Ett märkligt monument sticker upp bakom träden, en byggnad som av många betraktas som en arkitektonisk styggelse.
På närmre håll syns två gestalter vilande ovanpå sarkofagens lock. En inskription förtäljer att kvarlevorna av Abélard och Héloïse har återförenats i denna grav. Om informationsskylten finns kvar, berättar den om ett kärlekspar från 1100-talet som tvingades skiljas åt men begravdes nära varandra efter döden – för att genom kejsarinnan Joséphines initiativ, slutligen förenas på Père Lachaise. Deras historia är mer komplex än så. Vi backar bandet till 1115.
Han är Pierre Abélard, filosof och teolog. Abélard är i 35-årsåldern. Det här är en period som ger en lätt försmak av upplysningstiden. Kyrkan har samhällsapparaten och folket i ett fast grepp, men nu börjar några av tidens lärda att försöka formulera en vetenskaplig teologi; att förklara tron ur ett filosofiskt perspektiv och tolka kristendomen ur ett logiskt resonemang. Abélard är en av förgrundsgestalterna i denna riktning. Det här är ett sekel innan inkvisitionen, men möter ett kraftfullt motstånd från en mer traditionellt dogmatiskt bokstavstroende konservativ majoritet, främst representerad av Bernhard av Clairvaux vilken verkar ha närt ett livslångt hat mot Abélard, angreppen fortsatte ända till Abélards död. Bernhard hävdar i princip (i grova drag) att tron inte ska förklaras, den ska bara accepteras. Motståndet ha tagit hårt på Abélard, han har haft ett sammanbrott och har tagit ett långt uppehåll för att slicka såren i barndomens Bretagne, men har nu återvänt och undervisar vid Notre-Dames katedralskola (vilken existerade redan innan katedralen byggdes). Han är nu Paris främste lärare, en stjärna inom Paris intellektuella elit. När den kyrkliga censuren vid katedralskolan begränsat hans svängrum, har bedrivit skola på Montagne Sainte-Geneviève, det första fröet till det som så småningom ska komma att bli Sorbonne. Trots att Abélard utmanar, har han ändå fått tjänsten som huvudlärare vid katedralskolan, den första parisiska institution som kan liknas vid ett universitet. I modernare termer, är han professor både i filosofi och teologi. Vägen mot en biskopssäte förefaller helt rimlig. Han hyr husrum av en kollega, kaniken Fulbert.
Hon, Héloïse d’Argenteuil, troligen 15-17 år gammal även om vissa källor vill ha henne närmre 20-strecket, har skolats av nunnor under barndomen. Hon behärskar både latin och grekiska och har redan beskrivits som Paris intelligentaste och mest välutbildade kvinna, bevandrad i den klassiska litteraturen och vacker därtill. Som föräldralös bor hon nu i Paris hos sin morbror, kaniken Fulbert (det finns de som vill tolka källorna som att Fulbert i själva verket är hennes far). Huset där de bor finns inte kvar, men platsen är känd, 9-11 Quai aux Fleurs. Morbrodern som verkligen månar om sin systerdotters utbildning (ett positivt drag, kvinnor tilläts inte vid de högre lärosätena), är självfallet tvärnöjd när han lyckas anlita Abélard som privatlärare åt Héloïse.
Vad som händer därefter kan tolkas, och har tolkats, på olika sätt. Är det en ultraromantisk och tragisk kärlekshistoria eller ett tidigt exempel på den intellektuelle kulturmannen som utnyttjar en yngre flicka?
Abélard berättar i senare brev att han hade spanat in den unga Héloïse på stan redan innan de formellt hade träffats, och beskriver hur han tvingat sig på henne. Hon i sin tur skriver att hon förfört den äldre läraren. Hursomhelst, kärlek uppstår mellan de båda. Nu talar vi inte om den höviska kärlek som besjungs av riddartidens trubadurer. Här talar vi om hjärtats djupa kärlek och en ren köttslig lusta. På udda ställen, utan tanke på risken för upptäckt. Deras kärlek tar nästan formen av en tärande erotisk besatthet. Och självfallet går det som måste gå. Héloïse blir gravid. Abélard närmast kidnappar henne och tar henne till sin släkt i barndomens Bretagne, där sonen Astrolabe föds. (Astrolabe uppfostrades av Abélards syster. Det mesta pekar mot att han blev präst, men inga närmre detaljer är egentligen kända vad gäller hans liv.)
Abélard hade tidigare föreslagit äktenskap, möjligen främst för att blidka den rasande Fulbert. Héloïse hade vägrat med hänvisning till att det skulle hindra partnerns fortsatta karriär inom kyrkan. På vägen tillbaka till Paris efter förlossningen svarade hon dock ja, så de gifter sig i hemlighet (det förefaller som att Abélard ville ha både älskarinnan och en karriär inom kyrkan). Fulbert gillade inte hemlighetsmakeriet, han började mot Héloïse vilja sprida nyheten om giftermålet. Om av skam eller för att skydda sin hustru från skandal, Abélard skickade henne till det kloster i Argenteuil där hon växt upp. Utan att vara nunna, levde hon där som en sådan – med undantag för de gånger maken besökte henne. Att de vistades inom klostrets murar hindrade dem inte att fortsätta leva ut sin passion. Abélard berättar att refektoriet var det enda stället där de kunde få den avskildhet de sökte. Fulbert tolkade hela upplägget med Argenteuil som ett sätt för Abélard att gömma undan hustrun inför en skilsmässa till förmån för karriären. Han ruvade på hämnd, och den blev fruktansvärd. Han lejde några råskinn som överföll Abélard och kastrerade honom. (Råskinnen fick senare sitt straff; att själva få sina genitalier avskurna och dessutom ögon utstuckna.)
Impotent, skuldtyngd och med karriären i spillror, tar Abélard nu sin tillflykt som munk i klostret i Saint-Denis. Inför utsikten att se sin älskade Héloïse uppvaktad av andra män, när han nu är ute ur leken, övertalar han i sin svartsjuka sin maka att gå samma väg som han själv. Héloïse, har aldrig visat samma religiösa tendenser som Abélard, men avger sina nunnelöften för att kunna leva samma liv som honom, om än åtskilda. Hon skriver till Abélard att det var på hans befallning, inte för kärlek till Gud. En bidragande faktor kan även ha varit det faktum ett kyrkan erbjöd den enda framkomliga vägen för en kvinna att göra akademisk karriär vid denna tid. Det kommer att dröja länge innan de möts igen.
Abélard startar skola i klostret och fortsätter skriva och undervisa. Han är fortfarande kontroversiell och döms 1121 för kätteri till att bränna en av sina böcker (minns att böcker var handskrivna, inga massupplagor). Hade det varit under nästa sekel, hade han själv blivit kastad på bålet. Abbotten Suger ger honom tillåtelse att lämna Saint-Denis. Han installerar sig i närheten av Troyes där han bygger Parakleten, ett enkelt kapell där han lever eremitliv – tills ryktet går och studenter ånyo flockas runt honom i en framväxande kåk- och tältstad. Fortfarande utsatt för angrepp från sina motståndare, lämnar han Parakleten när han runt 1127 blir erbjuden ett abbottsäte i en tuff del av Bretagne. Livet där blir inte vad han hoppats på (men troligen skriver han sin självbiografi Historia Calamitatum Mearum – Berättelsen om mina olyckor – under denna tid), så han återvänder till Paris (oklart riktigt när) och tar återigen upp undervisningen på Montagne Sainte-Geneviève.
Under tiden har Héloïse briljans fört henne till positionen som abbedissa i Argenteuil. Denna tillvaro får dock ett slut 1129 då samme Suger lyckas annektera klostret i Argenteuil för Saint-Denis räkning. Abélard överlät då Parakleten till de hemlösa nunnorna. Nu träffas de båda ånyo, Abélard reser ofta till det nya klostret och bidrar med råd. Det är troligen nu de sammanställer sina kärleksbrev och religiösa korrespondens, källan till en stor del av den kunskap vi har om deras historia.
Abélards fortsatta liv präglades av fortsatta konflikter, han blev bannlyst av påven 1141 och avled 1142 i klostret St Marcel nära Chalon-sur-Saône, där han också begravdes. Héloïse fick senare hans kvarlevor flyttade till en grav i Parakleten. Han räknas idag som en föregångsman inom såväl filosofi som teologi.
Héloïse fortsatte sin karriär inom kyrkan. 1147 upphöjdes hon, en högst respekterad abbedissa, till prelate nullius, en rang i nivå med biskop och med det politiska inflytande som följde därav. I hennes brev och andra skrifter avslöjar hon ett väldigt modernt tankesätt för sin tid. Hon uttrycker kritik mot hur kvinnor saknar möjlighet att forma sina egna liv och karriärer, hur de stängs ute från högre utbildning. Hon beskriver också äktenskapet som en form av legitimerad prostitution. Det är fel att betrakta Héloïse som något ringare än en jämbördig intellektuell sparringpartner till Abélard. När hon själv avled 1163, begravdes hon enligt eget önskemål i samma grav som Abélard. Så lyder legenden, men det kan vara troligare att hon begravdes i en egen grav i närheten.
Det är inte helt säkert att de båda verkligen ligger i graven på Père Lachaise, vissa anser att Héloïse ligger någon annanstans. Men låt oss hoppas att de har fel, om inte annat för Joséphines skull.