Nu blir det rörigt… Marguerites historia utspelas till stor del under slutfasen av hundraårskriget, följt av bittra tornföljdsstrider – kulminerande i War of the Roses, det blodiga engelska inbördeskrig som härjade under flera decennier under senare delen av 1400-talet.
Att redogöra för det hundraåriga kriget kräver egentligen mer än bara några rader på en webbsida, exempelvis åtskilliga doktorsavhandlingar alternativt hyllmeter efter hyllmeter i ett välsorterat bibliotek. Men… för att förstå hur Marguerite samtidigt kunde vara äkta drottning av England och falsk drottning av Frankrike (utan skumma tvegiften), måste det nog ändå bli några korta rader. Utan parentes den här gången.
När hertigen av Normandie, Guillaume le Batard, fick för sig att invadera England och 1066 kröntes till Engelsk kung, uppstod en märklig situation som väl kan liknas vid en långsamt pyrande politisk krutdurk, eller kanske en långsamt jäsande tunna surströmming… Kungen av England var samtidigt hertig av Normandie (en av Frankrikes rikaste och bördigaste regioner) och som sådan en underlydande vasall till den franske kungen. Saken blev inte bättre när en senare engelsk kung, Henry II, gifte sig med Éléonore d’Aquitaine (efter det att hon hade skilt sig från Louis VII), och genom detta giftermål fått kontrollen över Akvitanien. (Att Éléonore d’Aquitaine inte står staty i Luxembourgträdgården är för mig fullständigt obegripligt. När jag är klar med den här serien kvinnoporträtt kommer jag att komplettera med några av de som saknas.) OK… Den del av Frankrike som, vid denna tid, direkt kontrolleras av den franske kungen, utgörs av île-de-France och närliggande områden. Resten av riket kontrolleras i praktiken av tämligen självständiga, eller åtminstone självsvåldiga vasaller, inklusive den engelske kungen. Franske kungen vill ha bort engelsmännen, engelske kungen vill inte vara fransk vasall – om än bara till namnet.
Nu är vi framme vid tiden runt 1200. Philippe Auguste är kung av Frankrike och lyckas med politisk list, och en hel del tur, utmanövrera Henrys och Éléonores söner (Rickard Lejonhjärta och hans bror John, lika svekfull som oduglig, för referens hänvisas exempelvis till Robin Hood. Filmversionen. Den tecknade. Från Disney studios.). Frankrike återtar kontrollen över alla engelska förläningar utom Akvitanien. Gott så, men den grundläggande konflikten låg kvar och pyrde. Förutom Akvitanien utgjorde Flandern en konfliktfråga, därutöver föll det franska stödet till Skottland i allt annat än god jord – sett ur engelska ögon.
Nåväl… När Philippe IV (le bel), en tämligen avskyvärd figur, gick bort 1314 och efterträtts av tre kortlivade söner utan manliga arvingar (Jag upplyser här om en förbannelse som Jacques de Molay utslungade på bålet, mer om detta här ), blev Philippes brorson ny kung, Philippe VI. Philippe IV:s dotter Isabella, som var (änke)drottning i England, kunde inte tåla detta. Enligt fransk lag kunde inte tronen ärvas genom mödernet. Trots detta fick hon sonen Edward III att kräva den franska tronen. Och nu, 1337, bröt kriget ut. Vi hoppar nu över decennier av krig, tillfälliga freder och digerdöd, befinnandes oss 1415 då den engelske kungen Henry V spöar upp fransmännen mycket grundligt i Agincourt. Den franske kungen Charles VI var dokumenterat sinnessjuk (under perioder trodde han sig vara gjord av glas och vägrade röra sig för att inte spricka), och pressades hårt av den militärt överlägsne Henry att ingå fredsfördraget i Troyes 1420. Enlig fördraget förklarades Charles son (blivande Charles VII) illegitim och arvlös. Vidare utsågs Henry V till tronföljare. Henry som redan tidigare sneglat mot Charles dotter Catherine, fick henne nu till hustru. Jag vet faktiskt inte om Henry drevs av de gamla tronanspråken, eller om han bara såg en ny möjlighet att göra sig av med de besvärliga franska rivalerna. 1422 dog de båda kungarna. Stora grupper i Frankrike vägrade acceptera fördraget från 1420, kungen som slöt det var knappast vid sina sinnens fulla bruk (och dessutom var det ju den gamla frågan om arv via mödernet). Charles son utropas till kung och kröns så småningom, 1429 (efter Jeanne d’Arcs segrar) i Reims (som alla andra franska kungar). Samtidigt utropas Henrys son först till engelsk kung vid åtta månaders ålder och straxt därefter till kung av Frankrike. Denne Henry VI förlorade alla franska landområden (utom Calais) och räknas aldrig som legitim kung av Frankrike. (Han hänvisas till som Henry II of France, men som bekant är Henri II en senare kung, han som skadades så illa vid en tornering vid Les Tournelles att han avled en tid senare.). Men… Marguerite d’Anjou gifte sig med honom 1445 och titulerades således Drottning av Frankrike. Så, då är vi äntligen på spåret igen…
Marguerite föddes 1430 som dotter till René I, hertig av Anjou (bl.a.), syssling till Charles VII tillika kung av Neapel, Sicilien och Jerusalem (ja, det var en rörig tid…) och hans hustru Isabelle de Lorraine. Hon giftes bort till Henry VI 1445. Giftermålet var politiskt motiverat som fredstrevare mellan Frankrike och England, men det förefaller som att en stark sympati kom att utvecklas mellan makarna.
Hundraåriga kriget var ännu inte avslutat med ett fredsfördrag, Marguerite utgjorde en av kommunikationslänkarna mellan maken och Charles VII. Här kan infogas att Henry inte var särskilt duglig som kung. Han blev kung redan vid åtta månaders ålder, men hade alltid – även i mogen ålder – varit beroende av att andra fattade besluten åt honom. Mer intresserad av teologi och andra humanistiska vetenskaper framför militär(t) taktik, strategi och ledarskap, var han inte den kung England egentligen behövde för att bringa det hundraåriga kriget till ett (för England) fördelaktigt slut. Dessutom hade han redan innan äktenskapet uppvisat tecken på sviktande mental hälsa. Hundraåriga kriget hade börjat vända redan innan Henry lämnade barndomen bakom sig. Med Jeanne d’Arcs uppdykande på scenen fick fransmännen nytt hopp och lyckades vinna betydande segrar mot Engelsmännen. Det hjälpte inte att Engelsmännen brände henne på bål som kättare, efter det gick det bara sämre och sämre. 1453 var Engelsmännen i princip utkastade från kontinenten, man hade förlorat såväl Normandie som Akvitanien. Om det var förlusten av det ockuperade Frankrike, eller om det bara var dags, låter jag andra avgöra, men nu bröt Henry samman och sattes under förmyndarregering fram till slutet av 1454. Att hans och Marguerites son Edward föddes i oktober detta år, verkade gå honom förbi.
Den sviktande krigslyckan och den utbredda korruptionen under Henrys styre hade skapat en kraftfull opposition. Krav började resas på Henrys avsättande. Allmänt svag som ledare hade Henry svårt att möta oppositionen, det blev istället Marguerite som kom att agera faktisk regent och överbefälhavare. 1455 ledde situationen till inbördeskrig. Henrik blev avsatt 1461 och föll i fångenskap 1465. Marguerite som hade levt i exil i Wales och Skottland åkte nu till Frankrike, där hon med hjälp av Louis XI lyckades skapa allianser som ledde fram till Henrys frigivande och återinsättande på tronen. Men stridigheterna fortsatte. I slaget vid Tewkesbury i maj 1471, där Marguerite själv fört befälet över en besegrad armé, dödades hennes son, vilket tog knäcken på denna kvinna som varit känd som beslutsam och brutal. Både Henry och Marguerite fängslades och sattes båda i Towern där Henry avled 1471, möjligen mördad. Marguerite slapp ut ur Towern året efter, men var fortfarande fängslad tills Louis XI betalade lösen för hennes frisläppande. De sista åren fram till sin död 1482 levde hon på nåder i Frankrike.
Som en slutkläm kan berättas att det hundraåriga kriget avslutades formellt först 1475 i och med fördraget i Picquigny. Engelska kungar och drottningar fortsatte dock göra anspråk på den franska tronen ända fram till 1803.