Född i Florens, andra hustru till Henri IV, änkedrottning, tillförordnad regent, förvisad, revolterade mot sonen Louis XIII, förvisad för gott, dog i landsflykt.
Marie föddes 1575 som barn till Frans I, storhertig av Toscana och Johanna av Österrike, dotter till den Tysk-Romerske kejsaren Ferdinand I. Hennes föräldrar avled 1587, förgiftning eller malaria, historikerna har inte kunnat enas om dödsorsaken. Den nye storhertigen, hennes farbror Fernando I de Medici, såg till att Marie fick en grundlig utbildning. Hon intresserade sig för vetenskap, filosofi, konst och ädelstenar. Maries enda överlevande syskon var bortgift, som sällskap fick hon därför en ung flicka Leonora (dock döpt till Dianora) Dori. Denna Leonora kom att bli Maries förtrogna och förblev hennes favorit så länge hon levde. Det har betydelse för vad som händer längre fram. (Vad tusan, det är ju mer än fyrahundra år sedan, det kan ju knappast betraktas som en spoiler…).
Marie ansågs vara Europas mest välbärgade arvtagerska, tillika en Habsburg på mödernet, och utgjorde ett självklart storvilt på den dåtida blåblodiga äktenskapsmarknaden. Det vanliga för flickor i hennes position var att giftas bort i femtonårsåldern, typ. Friare saknades inte, men av någon anledning dröjde det ända till 1600 innan hon gifte sig.
Henri IV var gift med Marguerite de Valois (dotter till Henri II och Katarina av Medici, en avlägsen släkting till Marie). Äktenskapet var barnlöst, med andra ord saknades arvtagare, äktenskapet annullerades 1599. Henri behövde en tronföljare och var dessutom skyldig släkten Medici tämligen avsevärda belopp. Henri såg tydligt möjligheten att här slå två flugor i en smäll. Äktenskapskontraktet omfattade förutom skuldavskrivning en gedigen hemgift – mycket tilltagen. Till saken hörde också att påven var tveksam till att upplösa äktenskapet med Marguerite. Henri IV var en notorisk äktenskapsbrytare, och skulle enligt dagens normer betraktas närmast som sexmissbrukare. Påven var inte särskilt intresserad av att öppna för möjligheten att någon av Henris älskarinnor skulle upphöjas till drottning av Frankrike, ett framtida äktenskap med Marie sågs däremot med blidare ögon
Bröllopet hölls i oktober 1600 via ombud (i Florens). Marie anlände till Frankrike i november. Henri var upptagen med lite bråk annorstädes och kunde inte möta henne när hon landsteg i Marseille, det var först i december de nygifta möttes. Deras första son Louis föddes drygt nio månader senare. Louis följdes av fem syskon, varav fyra överlevde till vuxen ålder. Hon var ingen hängiven moder, det enda av sina barn hon ägnade någon nämnvärd uppmärksamhet var lillpojken Gaston, hennes favorit. Barnaskaran till trots, äktenskapet var allt annat än harmoniskt. Henri hade talrika älskarinnor, varav favoriten Henriette d’Entragues hade tvingats på Marie som vice hovdam – ställföreträdare för den ordinarie, Leonora. Marie hade anlag för svartsjuka, konfrontationerna mellan henne och Henriette spelades inte sällan upp i offentligheten ljus (däremot verkade hon hysa sympati för Henris tidigare hustru Marguerite). En annan källa till osämja var att Marie var slösaktig, alternativt att Henri var småsnål, beroende på vem man frågar. Till detta kom också hovets allmänna misstänksamhet mot italienare, av vilka Marie gärna omgav sig. Främst av dessa var Leonora och hennes make Concino Concini.
Henri hade medvetet skjutit upp Maries kröning, men inför ett stundande fälttåg genomfördes kröningsceremonin 13 maj 1610. Detta skulle stärka henne i rollen som tillförordnad regent tills sonen Louis kunde bestiga tronen – av den händelse att Henri skulle förolyckas. Dagen efter kröningen knivmördades Henri av den fanatiske katoliken Ravaillac. (Jag avstår här, till båtnad för läsarens sinnesfrid, från att beskriva detaljerna runt kungamördarens avrättning.) Den äldste sonen Louis var ännu inte nio år fyllda, Marie blev tillförordnad regent och förmyndare för sonen fram till dennes trettonårsdag. Henriette slängdes ut från hovet, Leonora och Concini blev viktiga rådgivare. De senare lyckades utmanövrera Hertigen av Sully, Henris tidigare rådgivare. Concini adlades till markis och blev dessutom, utan någon tidigare nämnvärd militär erfarenhet, utnämnd till marskalk. Till den katolska kyrkans besvikelse fortsatte Marie dock makens politik av religiös tolerans, det blev inga nya religionskrig. Stick i stäv mot tidigare fransk utrikespolitik närmade hon sig huset Habsburg vilka härskade över Österrike och Spanien. Hon lyckade arrangera äktenskap mellan sin dotter Elisabeth med den blivande spanske kungen Philip IV, samtidigt som dennes syster, Anne d’Autriche förmäldes med Louis XIII.
Inom riket jäste missnöjet med drottningen. De italienska vännernas starka inflytande, och manipulerande för att stärka drottningen makt, var inte populärt. Att Marie använde statskassan för att muta franska adelsmän till lojalitet och för att berika sig själv och Concinis, gav inga skäl till att gjuta olja på vågorna. Prinsen av Condé, som varit närmast tronen innan Louis föddes, gjorde öppet uppror mot Marie. Hans oförmåga att organisera ett strukturerat motstånd hjälpte Marie att rida ut den stormen. I oktober 1614, då Louis fyllde 13, vägrade Marie lämna ifrån sig makten. Condé hade dock ej givit upp, utan revolterade ånyo vilket renderade honom plats i Bastille i september 1616. 1617 hade Louis fått nog av förödmjukelserna. Med hjälp av hertigen av Luynes iscensatte han en statskupp. Concino Concini mördades och Marie skickades i exil, i praktiken som fånge, till Château de Blois. Leonora dömdes för att ha förhäxat Marie, halshöggs och slängdes därefter på bålet.
Det ska konstateras att Louis XIII nog inte var någon av de vassaste kungar som suttit på den franska tronen. Han var oerhört beroende av sin rådgivare Kardinal Richelieu, som från början varit en av Maries skyddslingar. Richelieu är utan tvekan värd ett eget kapitel någonstans, någongång… Hur som helst, Louis XIII var son till Henri IV, en av Frankrikes dugligaste kungar genom historien, och sedermera far (Louis alltså (för att undvika syftningstveksamheter)) till solkungen Louis XIV, troligen Frankrikes mest kände kung. Själv är Louis mest känd som bifigur i ”De tre musketörerna”.
Efter denna korta parentes återvänder vi till Marie. Som väntat var hon inte den som lät sig avspisas utan protester. Med hjälp av en repstege flydde hon i februari 1619 från Blois, klättrande 40 meter. Väl i säkerhet började hon organisera uppror mot Louis i två olika omgångar, Les guerres de la mère et du fils. Efter att ha besegrat moderns trupper, lät Louis henne återvända till Paris – det var för farligt att ha henne oövervakad ute i landet. Richelieu lyckades få mor och son försonade, 1621 fick hon till och med ta plats bland kungen rådgivare. Efterhand började hon inse hur Richelieus inflytande växte sig allt starkare och började intrigera mot denne. Det hela kulminerade 1630 då hon försökte få honom avsatt, ett försök som misslyckades. Louis fick henne att lämna Paris, återigen i husarrest. 1631 flydde hon till Bryssel, som då låg under spanskt styre. Relationen mellan Frankrike och Spanien hade återigen svalnat. Som flykting hos fiendemakten, berövades Marie sina franska tillgångar. Hon flackade runt i Europa under ett antal år och försökte förgäves bygga allianser mot sonen. Hon hamnade slutligen i Köln (och bodde i ett hus som tillhörde Rubens, en av hennes tidigare protegéer), och avled utblottad i lungsäcksinflammation 1642. Hon begravdes i Saint-Denis.
Hon efterlämnade Palais du Luxembourg som började byggas åt henne 1615.