En sann renässanskvinna med många strängar på sin lyra. Författare, beskyddare av konst och litteratur, diplomat och medlare mellan katoliker och protestanter under reformationen. Led sig igenom ett politiskt påtvingat första äktenskap med en illitterat hertig (troligen analfabet), därefter drottning av Navarra.
Marguerite föddes 1492 som dotter till Charles, hertig av Angoulême, och Louise de Savoie (läs om henne här). Vi ser alltså här mellanledet i en svit av tre exceptionella kvinnor som i hög grad påverkade sin samtid. Marguerite med sin moder Louise och sin dotter Jeanne d’Albret (mer om henne här). Syster och förtrogen till François I, mormor till Henri IV.
Marguerite och brodern Francois växte upp i Cognac, som vid den här tiden var starkt influerat av den italienska renässansen. De uppfostrades tillsammans med en mängd halvsyskon (från faderns utomäktenskapliga aktiviteter). Marguerite fick genom moderns försorg en grundlig klassisk skolning. Mamma Louise var inte bara en kulturöverförande mamma, utan även – präglad av sin tid – en pragmatisk realpolitiker, vilken förgäves försökte gifta bort sin dotter vid tio års ålder. Föremålet för denna strävan var Prinsen av Wales, den blivande Henry VII av England. Istället fick Marguerite, efter påbud från Louis XII, av politiska och ekonomiska skäl, 1509 inträda i det äkta ståndet med Hertigen av Alençon, Charles IV. Louis motiv var att på så sätt kunna behålla Armagnac under den kungliga familjens kontroll. Marguerite och Charles var ett mycket omaka par. Marguerite beskrivs av sin samtid som kultiverad och karismatisk. Charles var snäll, men en illitterat träbock. Marguerite genomled större delen av äktenskapet isolerad på makens slott med en hyperreligiös svärmor som enda sällskap. Stackars Marguerite. Äktenskapet förblev barnlöst tills Marguerite befriades genom makens död 1525.
Hon gifte om sig med Henri II av Navarra. Äktenskapet var för en gångs skull inte arrangerat av politiska skäl, initiativet kom från de båda. François I, som hade blivit kung 1515, var inte helt trakterad av det föreslagna äktenskapet, men tillät det dock, möjligen något motvilligt. Bröllopet stod i januari 1527. Ett skäl till att François gav med sig, kan vara det faktum att Marguerite var den som skötte förhandlingarna för att frige brodern från den spanska fångenskap han hamnat i 1525. Något som kan ha talat mot François godkännande kan ha varit det faktum att den södra delen av Navarra var ockuperat av spanjorerna. Som broder till bruden skulle det falla på honom att befria Navarra. Marguerite och Henri fick två barn, Jeanne och Jean, varav den senare inte överlevde spädbarnsstadiet.
Louise gick bort 1531. Marguerite var redan innan en viktig förtrogen för François, efter moderns död blev hon ännu viktigare. Hon fortsatte moderns roll som diplomat i förhandlingar med England och det Osmanska riket. Samtidigt var hon som drottning av Navarra beskyddare av såväl de sköna som de lärda konsterna, samtidigt som hon beskyddade hugenotterna. Marguerite var själv katolik, men Navarra var sedan lång tid misstänksamma mot den katolska kyrkan. Bakgrunden var att finna i 1200-talets korståg mot katarerna, en reformationsrörelse inom kyrkan. Hennes roll som medlare mellan katoliker och protestanter ska inte undervärderas, religionskrigen som skakade Frankrike startade inte så länge hon levde. Säkert är att Marguerites inflytande avhöll François från allt för hårt förtryckande av hugenotterna.
Marguerite var inte bara beskyddare för de sköna konsterna, hon var även författare. Hennes ”Miroir de l’âme pécheresse” tros ha tillkommit som följd av sorgen efter sonens död. Jag har inte läst den, men har läst mig till att den var kontroversiell. Den ansågs t.o.m. kättersk och Marguerite hade troligen ställts inför domstol om inte François hade intervenerat. En rolig liten fotnot är att ”Miroir…” blev översatt till engelska av ingen mindre än den, då elvaåriga, blivande engelska drottningen Elizabeth I. Vidare skrev hon, inspirerad av Decamerone, en samling realistiska kärlekshistorier, L’Heptaméron, utgivet efter hennes död. Bland de konstnärer och författare hon beskyddade, vill jag särskilt framhålla François Rabelais, vars verk Gargantua alltid legat mig varmt om hjärtat.
François gick ur tiden 1547, varvid Marguerite drog sig tillbaka och levde sin återstående tid i kloster fram till sin egen död i lunginflammation 1549. Såväl samtid som historien beskriver henne som en av de stora, godhjärtade personligheterna som i betydande omfattning, i sin egen tid, formade Frankrike.