Om henne sade pappa Louis XI att “She is the least foolish of women – and as for wise women, there are none.” Tyvärr har jag inte kunnat hitta citatet på originalspråket. Agerade från 22 års ålder som förmyndare och de facto regent åt sin minderårige bror Charles VIII.
Född 1461 i Brabant (jag kan inte se det ordet utan att omedelbart associera till Frans G Bengtssons ’En ballad om franske kungens spelmän’). Dotter till Louis XI och Charlotte de Savoie. Hon växte upp på Chateau d’Amboise tillsammans med sin mor och farmor – Louis var på alla sätt likgiltig inför sin hustru och skickade dit de tre kvinnorna straxt efter Annes födelse. Ungefär samtidigt började kungen det politiska spelet att hitta en passande make åt dottern. Det dröjde tills 1473 innan äktenskap slöts med den mer än 30 år äldre Pierre de Beaujeu, en av kungens favoriter. Deras enda överlevande barn Suzanne föddes (till omgivningens förvåning) 1491, det finns uppgifter om en tidigare graviditet då Anne var 15. Anne omvittnas ha varit äktenskapets dominanta part. Pierre beskrivs som fast och lojal, men utan politisk insikt eller skicklighet.
Kort efter bröllopet hämtade kungen hem sin dotter till sitt favoritresidens Plessis-les-Tours. De kommande åren kom hon att ha en nära kontakt med sin fader, vilken uppenbart fick viss respekt för henne. Straxt innan sin död 1483 utsåg den åldrande kungen sin dotter och svärson till förmyndare för den ännu minderårige tronföljaren Charles. Att det inte var drottningen som fick ikläda sig den rollen saknade motstycke i den franska traditionen. Det får ses som ett bevis för den respekt Louis kände för sin dotter, men även som ett tecken på hur kapitalt han ringaktade sin hustru. När kungen gick bort, etablerades en förmyndarregering där Anne och Pierre ingick. I realiteten styrdes det regerande rådet fullständigt av Anne.
Regentskapet var inte helt smärtfritt. Louis hade regerat med ganska hårda nypor gentemot hertigar och övrig adel, nu pyrde upproret. Inflytelserika feodalherrar (som exempelvis Louis II d’Orelans, den blivande kung Louis XII) utmanade den kungliga centralmakten i en serie konflikter som går under beteckningen La Guerre Folle, det galna kriget. Det gjordes försök att avsätta Anne som regent, men med en blandning av diplomatisk skicklighet, hårda nypor och välplacerade mutor, lyckades hon stävja upprorsförsöken. I denna veva fängslades även hertigen av Orleans, den framtida Louis XII.
Anne och Pierre var fullt medvetna om att de behövde sörja för sitt liv efter regentskapet. Pierre var född som yngre son till hertigen av Bourbon, en titel som nu hölls av hans bror Jean II de Bourbon. Jean hade, trots tre högprofiläktenskap, inga arvingar men däremot en uppsjö av utomäktenskapliga söner. Anne kunde utestänga dessa söner från varje arvsanspråk genom att som regent förklara dem illegitima. Därigenom säkrades hertigdömet åt maken Pierre när Jean avled 1488. En trygg pensionsplan.
1491 hade Charles tröttnat på förmynderiet. Anne och Pierre började fasas ut. Hertigen av Orleans välkomnades tillbaka till hovet och försonades med kungen. I juli 1492 svor kungaparet, hertigen av Orleans, Anne och Pierre en gemensam ed att alltid älska och försvara varandra, varpå de båda sistnämnda (och den drygt ettåriga dottern Suzanne) avreste till Bourbon. Vilket inte helt markerade Annes avsked från storpolitiken. Inför en förestående invasion i Italien 1494, kallade Charles till sig sin syster för att under kungens frånvaro ånyo sköta rikets affärer. För att slippa trasslet med ett formellt temporärt regentskap, utfärdade han ett exekutivdekret enligt vilket förmyndarskapet över drottningen överfördes till Anne. Under hans frånvaro dog hans kronprins, så när han återvände från Italien 1495, var hertigen av Orleans först i tronföljden. Så, när Charles avled bara tre år senare, gick kronan över till Louis XII. Anne gav honom sitt stöd mot ett löfte att dottern garanterades få ärva hertigdömet Bourbon. Mot slutet av sin levnad, utan arvinge, utsåg han Anne att ta ansvaret för en eventuell tronföljare, om en sådan skulle födas efter hans död.
Både före och efter sin pensionering från regentskapet, åtog sig Anne att uppfostra och utbilda många barn från adliga familjer. Bland dessa märker vi exempelvis Diane de Poitiers, älskarinna och rådgivare åt Henri II, och inte minst Louise de Savoie (läs om henne här), moder åt François I som efterträdde Louis XII som kung av Frankrike. Helt uppenbart var den politiska skolning dessa kvinnor fick av Anne, av avgörande betydelse. Dessutom fick de lära tidens nya förfinade seder och umgängesformer. Till exempel fick de lära sig att snyta sig i näsduk istället för med fingrarna.
Pierre hade gått bort 1503. Anne levde ända till 1522. Hennes sista tid beskrivs som mörk, vilket lätt kan förklaras med att hon överlevde den älskade dottern Suzanne som hade gått bort året innan. Hon hade tidigare skrivit en instruktionsbok (för livet) till sin dotter, Les Enseignements d’Anne de France à sa fille Suzanne de Bourbon. I den råder hon sin dotter att omge sig med sparsamma människor och att sann ädelhet kommer av att vara ödmjuk, vänlig och artig. Utan dessa är andra dygder värda ingenting. Det är goda ord från en stark kvinna som levde under fyra kungar.