Marie föddes 1542 och blev redan sex dagar gammal drottning av Skottland. Hela hennes liv kom att präglas av konflikterna mellan katoliker och protestanter under reformationstidens Europa och därtill delvis relaterade bråk runt tronföljder. Marias far var den skotske kungen Jakob V, hennes mor var Marie de Guise. Släkten de Guise var en av Frankrikes mest hårdnackat katolska, fanatiska motståndare till senare försök att i Frankrike mildra konflikterna mellan katoliker och hugenotter.
Ett år gammal trolovades hon med den engelske kronprinsen. Hans far, Henrik VIII, ville på så sätt tvinga fram ett enande mellan England och Skottland. Här är det inte dags för någon parentes, den engelska historien och arvsstriderna efter Henrik VIII är för röriga att sammanfatta och faller lite utanför mitt frankofila perspektiv…
Hursomhelst, det huvudsakligen katolska Skottland var inte förtjusta i villkoren runt trolovningen. Sex år gammal trolovades hon istället med den då fyraårige franske kronprinsen, den blivande François II. Marie smugglades över till Frankrike och stannade där under sin uppväxt. Hon var begåvad, vacker och uppskattad av nästan alla. Femton år gammal vigdes hon med François. Vid den här tiden hade Elizabeth I blivit engelsk drottning, vilket i katolska ögon var illegitimt. Elizabet var född i Henrik VIII’s andra äktenskap efter en skilsmässa som aldrig godkändes av den katolska kyrkan. Marie var nu den rättmätiga engelska regenten i katolska ögon.
François blev fransk kung 1559 (efter att Henri II förolyckats i den där torneringen jag berättat om tidigare, Place des Vosges…), nu var Marie drottning över både Skottland och Frankrike. François var sjuklig och gick bort 1560. De mycket unga tu hade inga barn, det råder oenighet huruvida äktenskapet över huvud taget fullbordades. Den franska kronan gick till François tioårige bror Charles IX.
Om det beror på att Maries svärmor, de facto-regenten Katarina av Medici, var så vrång mot henne, eller om det var av andra, politiska skäl, låter jag vara osagt, men Marie återvände till Skottland 1561. Faktum är dock att Katarina av Medici aldrig hade fallit för Maries omvittnade charm. I Skottland lät hon den pågående reformationen fortskrida, men det var inte utan konflikter. Protestanterna litade inte helt på henne, katolikerna var missnöjda. Som drottning och nybliven änka var Marie föremål för många friares propåer, bland annat från vår egen Erik XIV. Hans närmanden lär inte ha skapat något större intresse hos Marie.
Marie hade visserligen vagt erkänt Elizabeth som Englands regent men begärde samtidigt att få bli tronarvinge. Hela frågan hängde i den luft som aldrig rensats mellan de båda och det blev inte bättre när Marie gifte sig med sin halvkusin Henry Stuart, även han katolik och med i tronföljden, vilket tillsammans innebar att de stärkte sin ställning gentemot den därav föga roade Elizabeth. Efter en rörig period av konspirationer, kuppförsök mot Marie och barnafödande, sprängdes Henry Stuart i luften. Vilken roll Marie hade i mordet på maken är oklart, men det faktum att hon senare gifte sig med en av de misstänkta mördarna känns lite lurigt. Skottarna gillade inte händelseförloppet och efter fler oroligheter tvingades hon abdikera 1567 och flydde året efter över gränsen för att söka hjälp hos kusinen Elizabeth I.
Tiden i England – i skyddshäkte och som fängslad – är värd en egen krönika, vi nöjer oss med att hon 1587 avrättades för högförräderi men är likafullt begravd i Westminster Abbey.