Merovingerna kom till makten runt år 500. Jag har i andra texter (läs mer här) antytt något av det kaos som kom att prägla de sekel ätten var innehavare av de frankiska kungakronorna. Det ständiga Game of Thronandet hade gradvis urholkat deras makt. Många av de senare kungarna var helt enkelt svaga härskare, samtidigt hade mer makt hamnat hos deras Maire du Palais, som med tiden hade blivit en befattning som ärvdes från far till son. Den kanske mest kände av dessa Maire du Palais var Charles Martel, som 732 lyckades stoppa den saracenska expansionen med slaget vid Tours. Charles Martel var rent generellt lyckosam när det gällde att med icke-diplomatiska metoder utöka de frankiska landområdena. Han kan nog beskrivas som den starkaste frankiske kung som aldrig var kung.
När Charles Martell dog 741, delades riket (i realiteten) upp mellan hans söner Carloman och Pépin, men när Carloman drog sig tillbaka 747 för att gå i kloster (graden av frivillighet i detta beslut har diskuterats), blev Pépin Maire du Palais för hela det frankiska riket. De frankiska kungarna hade haft en nära relation till påvestolen ända sedan Clovis I hade låtit döpa sig. Den nuvarande påven, Zacharias, hade problem med Lombardiet, i vilket Pépin stöttade honom. Pépin lät antyda för Zacharias hur patetiskt det var med dessa maktlösa merovingiska kungar, borde inte den som innehar den verkliga makten vara kung? Vilket Zacharias höll med om varpå Pépin 751 utropades till kung över frankerna. Den siste merovingiske kungen Childeric III avsattes, klipptes och sattes i kloster på livstid – i nu nämnd ordning. (Det där med att klippa av honom håret hade stor symbolisk betydelse, merovingiska kungar hade alltid varit långhåriga.)
Pépin kröntes 754 av Zacharias efterträdare Stephanus II – som förste kung att krönas av en påve. (Egentligen efterträddes Zacharias av Stephanus I, men denne dog av en stroke efter bara ett par dagar, hann aldrig bli installerad och brukar inte räknas.) För att säkra tronföljden smordes även Pépins söner Charles och Carloman (med så många Karl, förvånar det inte att denna kungaätt benämns karolinger).
När Pépin dog 768 delades riket upp mellan sönerna Charles och Carloman. De båda bröderna var inte särskilt goda vänner, båda ansåg sig ha rätt till hela riket. Pépins änka Bertrade stannade kvar vid hovet och försökte medla mellan bröderna. Hennes sympatier tros dock ha legat hos den äldre Charles, vars tidiga framgångar – på broderns bekostnad – till del anses bero på Bertrades diplomatiska skicklighet. När Carloman, väldigt lämpligt, 771 dog av naturliga orsaker (ett kraftigt näsblod), enades frankernas rike igen under Charles.
Charles nöjde sig inte med att vara kung över frankernas rike. Vi hoppar över alla fälttåg, kampanjer, slag och andra detaljer och konstaterar att han erövrade stora delar av det som idag är Västeuropa och blev legendarisk under namnet Charlemagne, Karl den store. Efter Charlemagnes insatser för att tvångsdöpa eller slå ihjäl hedningar, och dessutom erövringen av Lombardiet som länge hade varit ett hot mot påven, blev han av denne krönt till kejsare av Rom juldagen 800.
Rött: Charlemagnes erövringar
Gult: Områden i olika grader av beroendeställning
Han inrättade sin huvudstad i Aachen (Aix-la-Chapelle), som nu blev navet i ett kulturellt och lärdomsmässigt uppsving som inte ska underskattas. Skolor startades, bokstäver standardiserades, klassiska skrifter lästes och kopierades. Man talar om en karolingisk renässans. Vidare reformerades administrationen; för att hålla ihop det gigantiska riket delades det upp i grevskap där grevarna höll koll på folket och kungen (kejsaren) kunde nöja sig med att hålla koll på grevarna – alltså födelsen av ett feodalt system med vasaller. Charlemagne avled 814 och efterträddes av sin son Louis I (Louis le Pieux, Ludvig den fromme).
Enligt god frankisk sed vidtog nu ett Game of Thronande. Inbördeskrigen avlöste varandra, slutligen kom kejsardömet att delas upp i tre kungadömen med Louis tre äldsta söner som kungar, men fortfarande underlydande kejsaren. Det Västfrankiska riket utvecklades senare till dagens Frankrike, den östra delen blev senare Tyskland och det i mitten blev Italien – i stort sett. Den förste västfrankiske kungen Charles II (Charles le Chauve, Karl den skallige) och hans bröder började snart konspirera mot varandra, Charles hann med att vara kejsare ett par år före sin död 877.
Med Aachen som huvudstad hade Paris ”degraderats” och styrdes nu av en greve av Paris. Sedan Charlemagnes död hade vikingarna attackerat Paris tre gånger, 845, 856 och 861. Under dessa attacker flydde parisarna flodstränderna och förskansade sig, bäst de kunde, på Île de la Cité medan vikingarna ödelade staden, inklusive de kringliggande klostren. Nu började man reparera den gamla romerska stadsmuren. Under Charles II revs den gamla Grand Pont (som låg där vi hittar dagens Pont Notre Dame) och ersattes av en ny bro nära dagens Pont au Change. För att försvara bron byggdes ett träfort, Grand Châtelet, på högra stranden. (Grand Châtelet ersattes senare av ett fort i sten, byggt under Louis VI. Fortet förlorade sin roll i försvaret av Paris i och med Philippe Augustes stadsmur, men byggdes om i olika skepnader fram till den slutliga demoleringen i början av 1800-talet. I dess ställe har vi nu Place du Châtelet.) Den andra bron som ledde till ön, Petit Pont försvarades på samma sätt av Petit Châtelet på vänstra stranden.
När så vikingarna återvände 885 mötte de för första gången ett parisiskt motstånd. Med 40 000 vilda danskar i 700 långskepp belägrades staden (OK, de exakta siffrorna är inte kända, och krönikörerna överdrev nog gärna försvararnas hjältemod). Staden stod emot under nästan ett år. Ett heroiskt motstånd under ledning av Eudes (Odo), greven av Paris. När kungen, Charles le Gros (Karl den tjocke), med sin armé slutligen anlände till belägringen, vågade han inte ta strid. Till parisarnas ilska, fullt förståeligt efter det tappra försvaret, betalade kungen lösen för att bli kvitt vikingarna som istället begav sig till Burgund. (Säkerligen är detta en starkt bidragande orsak till fiendskapen mellan Burgund och det tidiga Frankrike.)
När den fete dog 888 valdes Eudes till Västfrankiska rikets första icke-karolingiske kung. Detta blev en historisk vändpunkt då Eudes lyckades frigöra Västfrankien från kejsardömet. Eudes sonsons sonson, Hugues Capet blev sedermera kung 987, den förste att kallas kung av Frankrike. Men det är en annan historia.
Efter femhundra år under romerskt styre och lika lång tid under frankiska kungar, är Paris nu tillbaka där det började. En mindre befolkning, uppskattningsvis något tiotusental invånare, i princip hopklämda på île de la Cité. De enda spår som återstår av Paris första millennium, är de romerska lämningarna, gator som går längs de forna romerska vägarna samt platserna för de kyrkor som uppfördes av merovingerna.