Drottningen i De tre musketörerna, mamma till solkungen. Det var lite synd om Anne, olyckligt bortgift till en ung man som föreföll föga intresserad av intima kontakter av heterosexuell natur. Inte ens när han låg för döden skattade han henne särskilt högt. Hon levde ett mycket händelserikt liv, så denna text kan inte bli något annat än ett högst koncentrerat kondensat. Men vi börjar från början…
Anne föddes 1601 som infanta av Spanien och Portugal, tillika ärkehertiginna av Österrike. Föräldrarna, Filip III och Margareta av Österrike, var strängt religiösa vilket skvätte över på barnen genom moderns undervisning. Kungabarnen levde i stort ett liv isolerade från omvärldens blickar, men hon beskrivs som söt och positivt kvicktungad av de som träffade henne. När modern gick bort i barnsäng 1611, tog Anne hand om de mindre syskonen. Annars vet vi inte mycket om hennes uppväxt.
Vid elva års ålder trolovades hon med den jämnårige Louis XIII. Filip, som absolut inte ville ha något manligt franskt blod på den spanska tronen, stipulerade i äktenskapskontraktet att den furstliga hemgiften skulle medfölja Anne tillbaka till Spanien i det fall Louis skulle avlida. Vidare avsade Anne sig (och alla sina efterlevande) alla anspråk på den spanska kronan – undantaget om hon skulle bli en barnlös änka, vilket hon var nära att bli.
De unga tu gifte sig 1615. Louis hade redan då press på sig att producera en tronföljare. Hans intresse i den vägen var inte det typiska för tonårspojkar, alternativt låg det sanning i de rykten om hans homosexualitet som florerade redan under hans levnad. (F.ö. rykten som cirkulerat runt flera tidigare franska kungar. Ett tragiskt öde att mot sin läggning tvingas agera avelstjur. Allt var inte bättre förr.) Louis var fullständigt ointresserad av Anne. En god historia förtäljer att det dröjde väldigt länge innan äktenskapet fullbordades. Som de flesta goda historier, är det en skröna som vederläggs av Louis livmedikus vilken bekräftar att äktenskaplig samvaro fullföljts under bröllopsnatten. Men nu när Louis hade klarat av sin initiala plikt, tappade han totalt intresset för sin hustru. Det dröjde ända till 1619 innan han återigen, övertalad av sina rådgivare, lägrar sin drottning.
I De tre musketörerna har drottningen ett förhållande med hertigen av Buckingham. De var samtida, och träffades. Deras relation beskrivs av Annes förtrogna som en romans, ehuru fullt dygdig utan otillbörliga övertramp. Vittnesuppgifter beskriver två tillfällen då de varit på tu man hand, avbrutet av höga skrik från drottningen då Buckingham sökt förgripa sig på henne. Ja du Alexandre Dumas (d.ä.), möjligen balanserade du här mellan att vara något på spåren eller att smutskasta en fransk drottning. Vad som definitivt stämmer, är att Anne och kardinal Richelieu hade en mycket ansträngd relation. De konspirerade mot varandra för att underminera kungens förtroende för motparten. I och för sig underhållande, men den här texten får inte bli hur lång som helst. Relationen med svärmor, Marie de Medicis, var också väldigt komplicerad. Även om de hade rejäla duster och slutligen bröt kontakten, var Louis nog något av en morsgris. Det var inte lätt för Anne, redan ignorerad av maken, att synas i skuggan av sitt rivjärn till svärmor. (Ni kan läsa om Marie de Medicis i del 12 av denna serie porträtt.)
Även om Louis till sist började fullgöra sina äktenskapliga plikter, hade de båda avsevärda problem att få en tronföljare. Ett dödfött barn och fyra missfall senare, nedkom dock drottningen – till allas oförställda glädje och häpnad – med ett gossebarn 1638. Den blivande solkungen Louis XIV var född. Två år senare föddes lillebror Philippe, som senare i skepnad av hertigen av Orleans skulle leva rövare i Palais Royal. (Lite om detta i del 8 av denna serie.)
Relationen mellan Anna och Louis förbättrades inte nämnvärt av pojkarnas respektive ankomst. Konspirationerna frodades runt och mellan de båda, och mitt i allt fanns Richelieu som ett ytterligare mål för drottningen. När kardinalen gick bort 1642, fann hon troligen livet lite mindre komplicerat, men inte mycket. Louis var sjuklig och det anades att han närmade sig slutet. När det var dags att arrangera regent- och förmyndarskapet för den minderårige kronprinsen, litade Louis inte på Anna. Den lösning han fastnade för var att Anna skulle visserligen vara regent, men underställd ett råd av förmyndare. När kungen avled samma datum, 14 maj, som han blivit kung 33 år tidigare, väntade Anna fyra dagar, och lyckades sedan med parlamentets godkännande ogiltigförklara hela det upplägget. Hon var nu regent med eget mandat.
När Richelieu gick ur tiden ersattes han som förste minister av en annan kardinal, Jules Mazarin. Anna förvånade sin omgivning genom att låta Mazarin kvarstå i sin befattning och blev inte bara främste rådgivare och vän, utan även älskare om man ska tro på historikernas skvaller. Det är inte bekräftat såvitt jag vet. Men att de båda, med de unga prinsarna, beskrivs ha levt vad som liknas vid ett lugnt familjeliv, i intilliggande gemak i Palais Royal, bidrar definitivt inte till att döda något skvaller. Efter det olyckliga äktenskapet, vem kan egentligen klandra henne? Det ska här tilläggas att Mazarin visserligen var kardinal, men utan att vara prästvigd. Alltså inget krav på sig att leva i celibat.
Konspirationer och Anna var en väl etablerad duo, vilken inte upplöstes bara för att hon blivit regent. Redan innan Louis död hade det funnits både för- och emot-fraktioner inom adeln. Dessa konflikter dämpades inte bara för att Anna var regent, speciellt som hon hade en såpass kontroversiell minister som Mazarin. Och till råga på allt var han italienare. Men Anna lyckades rida ut både inhemska och internationella kriser, ja även rena kuppförsök, med en blandning av eftergivenhet, hårda nypor och en smula list. Hon visade heller ingen svaghet relativt relationerna till det forna hemlandet Spanien, snarare tvärtom, spanjorerna hade definitivt förväntat sig en mer medgörlig motpart.
Anna hade hela tiden ägnat sina barn stor uppmärksamhet. Äldste sonen tillträdde tronen 1651. Relationen mellan Anna och Louis XIV förblev hjärtlig, trots att Anna flera gånger skarpt, men förgäves, bannade sin vuxne son för dennes otrohetsaffärer. (Anna förefaller ha haft en mycket bra relation med svärdottern Maria Teresia av Österrike.) Hon var högst aktiv vid hovet fram till Mazarins död 1661, efter vilken hon pensionerade sig från politiken. Hon avled i bröstcancer 1666 och begravdes i Saint-Denis.