Tar man gul Metro (linje 1) till den östra slutstationen, återstår endast en mycket kort promenad innan man är framme vid Chateau de Vincennes.
Likt Versailles startade Château de Vincennes som en kunglig ”jaktstuga”. Grundlagt av Louis VII redan 1178, betydligt tidigare än det förstnämnda. Louis IX (Saint Louis) bodde här ofta och länge, mer än 60 gånger. Det primära kungliga residenset var tveklöst Palais de la Cité, men Vincennes var hans favoriserade andrahandsalternativ. Han höll rådsmöten här och det var ofta här resten av den kungliga familjen vistades när Louis var bortrest från Paris. När han hade införskaffat Kristi törnekrona landade den först i Vincennes inför processionen in i huvudstaden. Som bekant lät han bygga Sainte-Chapelle för att hysa sina reliker, men förutom några taggar från törnekronan, lät Louis några andra reliker deponeras i Vincennes. Det var här i Vincennes han tog farväl av familjen 1248 och 1270 inför sina korståg, detta efter de officiella avskedsceremonierna i Notre-Dame. De efterföljande kungarna besökte ofta Vincennes, främst Philippe IV som kunde stanna månader i sträck – minst en gång om året.
Jaktstugan byggdes till i olika omgångar, men på 1300-talet, efter Étienne Marcels uppror och under det pågående hundraåriga kriget, blev behovet av ett starkt fort uppenbart. Paris måste skyddas mot engelsmännen och den kungliga familjen behövde en säker tillflyktsort under tider av oroligheter i Paris.
Philippe IV hade faktiskt lagt grunden till ett fort under 1330-talet, 1361 återupptogs arbetet och fortet stod färdigt 1369. Den dåvarande kungen, Charles V, hade dock installerat sig här redan något år innan.
Den yttre muren med vallgrav stod färdig 1380. 1379 påbörjades bygget av ett kapell som skulle hysa relikerna från Louis IX:s tid, men när Charles avled året efter började bygget gå långsammare. Att Vincennes var ockuperat av engelsmännen under mer än 20 år under hundraåriga kriget gjorde inte saken bättre. Det var först under François I, som var en återkommande besökare, som arbetet återupptogs 1520. Hans som Henri II kunde slutligen inviga kapellet 1552.
Château de Vincennes upplevde en senare, kortare blomstringstid under början av 1600-talet. Änkedrottningen Marie de Medicis (efter Henri IV, mer om henne här) hade stora planer för en modernisering av slottet. Under Louis XIV fortsatte arbetet. Slottet stod på höjden av sin glans runt 1660 men när kungen flyttade hovet till Versailles var blomstringstiden över.
På 1700-talet gjordes försök att etablera området som en tidig industripark, exempelvis huserade den kungliga porslinstillverkningen här innan flytten till Sèvres 1756.
Under revolutionen skövlade kapellet och hela slottsområdet konverterades till militärbas och fängelse. Att hålla fångar på Vincennes var inget nytt påfund. Bland de mer prominenta tidigare fångarna märks den blivande Henri IV, Louis XIV f.d. finansminister Fouquet (under övervakning av den verklige musketören d’Artagnan), den famösa giftblanderskan Catherine Deshayes Monvoisin och inte minst den depraverade Marquis de Sade. Bland senare fångar märks Mata Hari, vilken arkebuserades här 1917.
Militären är fortfarande huvudman för slottet. Det skall poängteras att betydande bevarandeåtgärder har vidtagits. Kapellet är rejält renoverat, men av 1600-talets många nybyggen återstår inte mycket, inte heller det klocktorn Charles V lät uppföra något år innan det ännu bevarade klocktornet på Île de la Cité.
Slottet och kapellet är sevärt för den som är intresserad av arkitektur och/eller historia, men för de flesta andra är det måhända något intetsägande. Interiören är väldigt kal; inga möbler, inga gobelänger, ingen speciell utsmyckning. Men som sagt, historia och arkitektur… med den interaktiva guiden som tillhandahålls, hade jag stor behållning av besöket men vill nog rekommendera slottet främst till andra likasinnade halvnördar. Alla andra kan ju nöja sig med att titta på bilderna.