Romarna erövrade som bekant Gallien. Gallerna var ett keltiskt folkslag med fristående stammar men ändå med kulturella och religiösa beröringspunkter. Romarna var duktiga på att ”romanisera” sina ockuperade områden och folk, så även med gallerna i det romerska Gallien. Det här var en tid med omfattande migrationsströmmar i Europa, vilket framgår av kartbilden. Under trycket av romare och folkvandringar kom kelterna att trängas undan mot utkanterna av de brittiska öarna och Bretagne; regioner där vi fortfarande har ett levande keltiskt arv. (Möjligen kan den keltiska fickan i Bretagne vara följden av återinvandring från de brittiska öarna.)
Frankerna var en samling germanska stammar som bosatt sig Rhendalen. De expanderade in Gallien och härjade runt tills romarna tvingades slänga ut dem. Under 300-talet stabiliserades två huvudsakliga frankiska befolkningsområden, dels som tidigare runt Rhen, dels mer mot kustdeltat i södra delen av nuvarande Nederländerna varifrån de spred sig ut över större delen av det som idag heter Belgien. Dessa senare ”kustfranker” benämns de Saliska Frankerna.
De saliska frankerna hade en tämligen pragmatisk attityd till det romerska Gallien. De drog sig inte för att liera sig med ockupationsmakten när så kunde vara fördelaktigt, men i grunden var de lojala endast mot sig själva. En lojalitet som dock ej hindrade interna stridigheter… Hursomhelst, de saliska frankernas kung, Childeric I, fick som belöning av romarna ett område runt Tournai. När Västromerska riket började vittra sönder, och slutligen föll 476, började Childeric roffa åt sig nya landområden, vilket upphörde vid hans död 481. Hans son Clovis var bara 15-16 år vid faderns död (ungefär, det där med folkbokföring var fortfarande i en tidig fas av utveckling vid denna tid), men visade sig i hög grad mogen att axla faderns mantel. Som Clovis I, fortsatte han i Childerics spår. En viktig milstolpe var när han erövrade den sista återstående romerska enklaven, och dess härskare Syagrius, under slaget vid Soissons 486. Ett annat avgörande slag stod 496 vid Tolbiac, där han trots stora egna förluster lyckades besegra en koalition av germanska stammar och frankiska överlöpare.
Clovis hade 492 (eller 493) gift sig med den burgundiska prinsessan Clotilde. Clotilde var katolik och utövade stort inflytande på sin make (med benäget bistånd av Geneviève). När det såg riktigt illa ut under slaget vid Tolbiac, lovade Clovis att han skulle anamma hustruns tro om han segrade i slaget – en direkt parallell med den romerske kejsaren Konstantin. Clovis lät, tillsammans med 3000 av sina krigare, döpa sig i Reims juldagen 496. Betydelsen av detta ska inte underskattas. Clovis var den förste kung som döptes, vilket skapade ett för historien betydelsefullt band mellan påvestolen och den franska tronen under senare tider när kyrkan hade en avgörande politisk makt. Vidare innebar det en legitimering av den katolska kyrkan som sådan. Härskarna i regionen var antingen hedningar eller anhängare till arianismen, en tidig fraktion inom kristenheten som stod i konflikt mot katolicismen. Arianismen godtog inte treenigheten, man förnekade alltså Kristi gudom. Att Clovis döpte sig till katolik vägde tungt.
Tiden både före och efter Tolbiac präglades av interna uppror och externa konflikter med bl.a. germaner och goter. Ett avgörande slag stod 507 vid Vouillé. (Den animerade kartan visar hur frankernas rike utvidgades från 481 och framåt.) Efter att nu ha enat alla franker, en vacker eufemism för att ha slagit ihjäl alla meningsmotståndare, drog han sig tillbaka till Paris som han 508 utropade till sin huvudstad. 509 utropades han som kung för alla franker, inte bara de saliska. Därför ser vi Clovis I högst upp i listorna över Frankrikes kungar.
Efter Clovis död 511, blev det rörigt. Begreppet nation var inte etablerat på den tiden, det var bara frågan om mark som enligt salisk lag skulle delas upp mellan sönerna, av vilka Clovis hade ett flertal. De följande två seklen var en härva där frankernas rike delades upp, förenades, splittrades igen o.s.v. Perioden kan närmast liknas vid Game of Thrones med brödramord, svek, bedrägeri och grym hämnd som framträdande ingredienser. Vi såg uppkomsten av sådana exotiska statsbildningar (med flytande gränser) som Austrasien, Neustrien, Akvitanien och några till. Burgund var ett självständigt kungarike redan på Clovis I’s tid. Paris låg i Neustrien, typ. Clovis ätt benämns Merovingerna, efter Clovis farfar Mérovée (Merovech) och kom att besitta frankernas olika troner fram till 751. Det finns säkert anledning att vid något annat tillfälle komma tillbaka till några av de färgstarka individerna under denna epok. Bland annat finns det en Brunehilde som är värd en krönika.
Clovis inrättade sig i det övergivna romerska fortets palats i den västra delen av Île de la Cité, alltså där vi idag hittar Sainte-Chapelle och Conciergeriet. Han var ett hängivet fan till Geneviève, och lät (redan 502) på hennes uppmaning anlägga ett kloster intill den plats där Pantheon ligger idag. Klosterkyrkan kom snart att döpas efter Geneviève, och var den första kyrka att hysa hennes kvarlevor. Den byggdes om några gånger men revs slutligen för att ge plats åt Pantheon. Det enda som återstår idag är det torn, Tour de Clovis, man kan se inbakat i Lycée Henri-IV bakom Pantheon. Tornet är betydligt senare än den ursprungliga klosterkyrkan, för vilket vi har våra förfäder vikingarna att tacka. Vikingarna brände det mesta de kom åt, så av kloster och kyrkor som uppfördes av Clovis och hans efterträdare, återstår inget annat än de byggnader som uppfördes på samma plats.
Clovis son Childebert I var en flitig byggherre. 511 startade han bygget av Cathédrale Saint-Ètienne där det tidigare stått ett romerskt tempel. Katedralen stod precis intill platsen för Notre-Dame. Saint-Ètienne byggdes om och till under seklernas lopp, men revs slutligen för att lämna plats åt Notre-Dame. Tympanon över huvudporten bevarades dock, och återanvändes ovanför den högra huvudporten till den nya kyrkan. Romarnas tidigare uppdelning av Île de la Cité, administrativt västerut, religiöst österut, kvarstod alltså under frankernas tid, och huvudsakligen ända fram till idag.
Vidare grundlade Childebert Basilique Sainte-Croix et Saint-Vincent, vilken senare döptes om till Saint-Germain-des-Prés samt Saint-Germain-l’Auxerrois, vilken står kvar på samma plats men i en senare upplaga, mittemot huvudingången till Palais du Louvre. De enda kvarstående rester av merovingiska byggnadsverk jag känner till, är några grundstenar i kryptan under Basilique de Saint-Denis.
