Det var de antika grekerna som började krydda sina byggnader med Karyatider, pelare utformade som kvinnofigurer. Erechtheion på Akropolis är nog det mest kända exemplet, de sju dvärgarna som håller upp taket på Team Disney Building är nog det vulgäraste (vilket ni kan se själva på https://d23.com/app/uploads/2015/07/team-disney-building-1180×6001.jpg). Men i ärlighetens namn, de sistnämnda är ju egentligen Atlanter, den manliga motsvarigheten till karyatider.
Om vi nu begränsar oss till Paris, finns mina favoriter i Louvrens Salle des Caryatides, Henri II:s gamla festlokal som numera hyser antik skulptur. François I hann före sin död ge sin arkitekt Pierre Lescot uppdraget att förvandla Louvren 1.1 till ett modernt renässanspalats. (Kungen hade redan 20 år tidigare beordrat rivningen av det gamla försvarstornet.) Lescot grep sig an verket. Efter François död, fortsatte arbetet under Henri II. Den västra flygeln revs och gav plats åt den vänstra delen av det som idag går under namnet Lescot-flygeln. Det är här vi hittar Karyatidsalen. Även den södra flygeln mot Seine revs och ersattes av modernare arkitektur i denna ombyggnad. Louvren 2.0 var född.
Salle des Caryatides användes för rättegångar och fester, exempelvis bröllopsfesten för Henri III av Navarra (den blivande Hanri IV) och kungens syster, Marguerite de Valois, bara några dagar innan massakern under Bartolomeinatten. I ena änden av salen finns en enorm eldstad, i den andra änden en balkong för de musiker som spelade under kalasen. Balkongen bärs upp av fyra karyatider, vilka ger salen dess namn.
Så, här är ett axplock av karyatider och atlanter från Paris gator.
Den sista bilden, från Opéra Garnier, är ingen egentlig karyatid. Det är ingen pelare, det är en stolpe – men utgör ändå en trevlig utveckling av själva konceptet karyatid.
Agnès Varda, en av mina absoluta favoriter bland filmskapare, gjorde åt fransk TV en kort dokumentär, Les dites cariatides, på temat parisiska karyatider och atlanter. Den är inte helt lätt att hitta, men får ni tillfälle att se den, tveka inte. (För den riktigt hängivne cinefilen kan jag rekommendera den inte helt billiga samlingsboxen The Complete Films of Agnès Varda (Criterion Collection) – Les dites cariatides finns med där.)
